31e

(null)
(null)
Sista mars & bara två dagar kvar tills jag får åka hem för den här gången! Påsken har flugit förbi! Känns som jag kom igår fast längtar ändå hem. Till mina favoritkillar (Jolle&Elvis<3) och till att börja renovera köket i Joels kök. Hans lägga ska bli "vår" och han går numera under etiketten "sambo". Nu - en timmes powernap och sen ska det jobbas igen!

Allmänt | | Kommentera

28e

(null)
Mot Sthlm och en betydligt större båt! Jobbar ifrån ikväll till på måndag men stannar en natt till då Jossan är ledig på tisdag<3 Så mysigt! Magen har fortsatt krångla under morgonen men sen jag satte mig på tåget har den hållit sig i skick! Har suttit och grejat lite med företagsgrejer, annonser som ska ut och bilder som ska läggas upp. Så pepp på vad som kommer! 9e april släpps ett nytt erbjudande med ett koncept jag är supernöjd med. Håll utkik alla studenter säger jag bara! 

Kollade tillbaka i arkivet och hittade de här. Jag fick min första systemkamera på min födelsedag 2009. På den tiden hade var och varannan en systemkamera som man flitigt använda och postade bilder ifrån sin vardag på bloggar eller bilddagboken. När jag tittar på bilderna märks de påengång att människor var de jag plåtade mest. Sanna har fått stå framför kameran i alla år, de här är två bilder som jag var SÅ nöjd med på alla sätt. De var också allra första gången jag fick bestämma helt fritt vad hon skulle ha på sig och hur håret skulle vara. Idag är det över åtta år sen!

(null)
(null)
Det här var i februari 2010 har jag för mig. 2010!!!! Fotat med min Canon 450D & standardobjektivet + pappas gamla externa blixt. Redigerat i Photoshop cs5. I söndags sågs vi senast och fotade, det här är resultatet den här gången: 

(null)
Fotat med Canon 6D, 50mm objektiv & redigerat i lightroom + Photoshop cc. Idag är vi 18 och 21, inte 10 och 13. Trodde aldrig att det som började som ett intresse och min hobby skulle bli till passion och företag. Sen har Sanna varit iväg på modelljobb i srilanka, det trodde vi nog aldrig heller! 

Allmänt | | Kommentera

27e

(null)
Tisdag & strålande SOL! Är det något jag älskar då är det när himlen är täckt av en klarblå färg, vem gör inte? Nu måste våren vara nära! Trots att solen skiner och livet leker så har jag några punkter som skaver och gör mig något så extremt frustrerad och arg. Framförallt känner jag mig maktlös och liten på jorden. Så! 
 
Jag blir så trött på vintergatans vårdcentral. Trött är bara förnamnet, jag är förbannad! Sen två år tillbaka har min mage krånglat fram och tillbaka med samma symtom. Det började i sommaren 2015 när jag jobbade i Strömstad. Jag kontaktade Vintergatans vårdcentral och fick en ung kvinnlig läkare som klämde och kände i 5 minuter och sa direkt "IBS, finns inget vi kan göra. Försök ta det lugnt". Några blodprover men inget mer än så. Jag ringde tillbaka två veckor senare och fick reda på att mitt järnvärde såg bra ut. Kanon.
 
Efter en lugn höst så började det i Sälen igen när jag gjorde min första vintersäsong. Men den här gången tio gånger värre. Januari 2016 hade jag panikont i magen flera dagar i veckan och var extremt svullen på vänster sida så jag sökte vård på vårdcentralen nere i byn. Fick ta lite prover, träffa en läkare vars namn jag inte minns och efter några dagar återkom han med resultatet. 4 av 5 prover visade blod i avföringen och han skickade mig direkt till Mora för att göra ultraljud. Så jag åkte med en av mina närmsta vänner som agerade moraliskt stöd. Allt såg bra ut, någon tarm var i det tjockaste laget men annars var de bara bra. Någon dag senare ringde min läkare ifrån byn igen och lovade att fortsätta leta tills han hittat vad som var på tok. Han såg till att jag hamnade på väntelista till dietist och i slutet av april hade jag en ny tid för att kolla igenom alla tarmar med kamera, uppifrån och ner. Säsongen började närma sig sitt slut så att åka i flera timmar för ett kort läkarbesök kändes onödigt så vilket han höll med om så läkaren skickade iväg min remiss till Vintergatans vårdcentral som jag är inskriven i och jag fick en kopia på allt i handen. Gud vad bra minns jag att jag tänkte men sen dess har allting som har med vårdcentralen varit ett mindre helvete.
 
Läkaren ifrån Sälen är den enda som faktiskt ville ta reda på varför min mage krampar, svullnar, bränner, spyr & bajsar blod. För det första total vägrade vintergatan ta emot remissen. De menade på att det inte var någon hjälp och att allting skulle behöva göras om ifrån början. Vilket slöseri med resurser och tid? Men visst, det var bara att börja om ifrån ruta ett. "Det är IBS! Man vet inte vad som är fel och det är inte farligt med blod i avföring, kan bli så ibland" sa dom bara efter att ha klämt och kännt lite på magen i max fem minuter, igen. Efter massor av telefonsamtal ifrån min mamma och pappa med ton av tjat fick jag tillslut ta med mig några prover hem igen för att kolla samma saker vi redan uteslutit. Tiden tickade på och magen blev inget annat än värre och värre.
 
Sommaren 2016 var jag helt begränsad. Jag kunde inte vara någonstans där det inte fanns en toalett inom synhåll ifall det hög till i magen. Jag kunde inte ens gå in på ICA Maxi, som dessutom har kundtoalett. Min mage hade gjort att jag undvek allting som jag inte visst med 110% säkerhet att det fanns en toalett. Fanns det ingen toalett fick jag sån panik att tårarna började rinna direkt, jag började kallsvettas och sen började de skaka i hela kroppen. 
 
Vi sökte tillbaka och tillbaka. Tillslut fick jag något laxerande som jag skulle äta i samband med kvällsmaten då nästa läkare trodde att jag var förstoppad och att tarmen därför överarbetade = magont. Det hjälpte inte. Efter en höst med olika sorters laxeringsmedel återvände jag upp till Sälen för min andra säsong som skidlärare. Jag arbetade mest med barn i grupp då varje lektion är 1timme och 15minuter lång. Emellan varje lektion sprang jag in på en av toaletterna i panik för att jag inbillade mig att jag skulle kräkas eller bajsa på mig. Och så höll de på, i fem månader. Sen åkte jag hem och struntade i avslutningen i Åre för att skynda mig hem och få iordning på magen en gång för alla. Tredje läkaren på vintergatans vårdcentral lovade att den här gången skulle vi bli tagna på allvar, en gång för alla. Jag fick Saroten, antideprissiva men effektivt mot IBS. Började med en tabeltt och stannade vid fyra. Idag har jag ätit fyra tabletter varje kväll och gjort sen april 2017.
 
Ett år utan att komma någonstans framåt. Jag har fått en ny läkare, en fjärde. Han minns inte mitt namn utan kallar mig för Ida, Lovisa eller Stina. Jag har ringt och bokat totalt sju samtal med honom, han har ringt mig tre gånger. Enda gången han ringer tillbaka är när någon av mina föräldrar ring receptionen och skällt ut dom efter noter. Han har skickat iväg en remiss till Karlstad som blev nekad i brist på innehåll. Jag har gjort ett ultraljud till och nu förra månaden kollade han ändtarmen som såg inflamerad ut. Så just nu är det en dålig mag-dag och jag ligger på toalett golvet och gråter av kramperna som ständigt kommer. Så idag är jag mer ån förbannad på att jag aldrig tas på allvar. Vi är inte i närheten av att hitta en lösning på mina problem och ingen är speciellt sugen på att hitta någon heller. Senast var min pappa med på mitt läkarbesök för att jag var trött på att kämpa ensam emot läkaren som inte minns mitt namn. Det slutade med att pappa frågade om han var hög när han ständigt tittade i taket istället för in i våra ögon och kallade mig Lovisa för tredje gången. 
Allmänt | | Kommentera
Upp